PEFC:s start – 25 år av hållbart skogsbruk
Frivillig och marknadsdriven certifiering är, ur ett skogligt perspektiv, en modern företeelse som startades på 1990-talet. Initiativet till PEFC-systemet kom från Sverige och Norden och det utvecklades med tiden till världens största certifieringssystem för skogsbruk. Den speciella utmaningen för PEFC var att göra certifiering praktiskt genomförbar för det småskaliga nordiska familjeskogsbruket som, i ett globalt perspektiv, är speciellt.
Två av de mest drivande personerna bakom processen i Sverige var Sven Lundell (då Skogsdirektör LRF Skogsägarna) och Sture Karlsson (då VD på Sågverkens Riksförbund) som kan berätta om de första diskussionerna med uppenbar passion:
”På 1990-talet ville vi och samhället ha en mer holistisk syn på skogsbruk och certifiering, bort från den tidigare statliga detaljregleringen som hade lett så fel på många sätt. Kunskap och målstyrning var ledorden. ” fortsätter Sven.
”Vi ville visa att vi kan och vill ta ansvar för ett hållbart skogsbruk, och certifieringen visade sig bli en stor möjlighet. Det var en stor investering i kompetens inom framför allt naturvård, men även andra områden. Det gällde dock att tänka till så det blev ett pragmatiskt och hanterligt system som var attraktivt att ansluta sig till för många,” berättar Sture.
Efter att Sverige 1993 lagt om till en ny skogspolitik, där skogssektorn förväntades ta ett större ansvar än lagstiftningen formellt kräver blev certifiering också en del av sektors-
ansvaret. I Sverige utgick diskussionen och skogspolitiken från 1993 från två jämställda mål, produktion och miljö, medan det internationellt efter Rio-konferensen 1992 var fler målbilder som gällde: Skogsbruket skulle vara ekonomiskt, ekologiskt, kulturellt och socialt hållbart.
Skogscertifieringens genombrott
På 1990-talet växte skogscertifiering fram som ett viktigt verktyg för ett hållbart skogsbruk. Grunden var inte minst diskussionen om de globala effekterna när regnskogar avverkades och blev betesmarker. Flera FN-konventioner om klimat och biologisk mångfald antogs. Trots förhoppningarna blev det däremot inget beslut om en särskild skogskonvention vid Riokonferensen 1992, men frivillig och marknadsdriven skogscertifiering lyftes fram som en lösning för mer hållbart skogsbruk. FSC (Forest Stewardship Council) utvecklades.
De större svenska skogsbolagen som själva ägde jämförelsevis stora privata skogstillgångar kunde också relativt snabbt ansluta sig till FSC. En nationell process inleddes och 1999 fanns det ett nationellt FSC-system i Sverige för bolagsskogarna.
För familjeskogsbruket i Sverige med cirka 300 000 enskilda skogsägare som i genomsnitt ägde cirka 30 ha diskuterades olika certifieringsalternativ. Ett alternativ var att ansluta sig till FSC genom bolagen, en annan att samarbeta inom nordiskt och europeiskt familjeskogsbruk.
Skogspolitikens omställning på 90-talet
När frivillig och marknadsdriven certifiering av skogsbruk efterfrågades och uppmuntrades av medlemsstaterna i FN på 1990-talet sammanföll detta med en ny avreglerad skogspolitik och skogsvårdslag i Sverige. Den tidigare statliga styrningen mot ökad virkesproduktion med bidrag och detaljregler ersattes 1993 med en ny lagstiftning. Den nya skogspolitiken likställde miljö- och produktionsmålen i skogen och introducerade sektorsansvaret d.v.s. att skogssektorn som helhet ska nå längre än lagstiftningen, men är fri att skapa egna vägar för att uppnå målen på nationell nivå.
För att utveckla ett mer miljöanpassat skogsbruk genomfördes omfattande utbildningar i samarbete mellan Skogsstyrelsen och skogsbranschen. Program som Rikare Skog, Nya Tiders Skog och Grönare Skog bidrog till ökad kunskap och motivation bland skogsägare.
Ett annat viktigt steg var att utveckla skogsbruksplanläggningen som nu inkluderade fokus på miljö inom ramen för hållbart skogsbruk. De kallades gröna planer, och kunde integreras som en viktig del i PEFC.
Hållbart skogsbruk krävde nya arbetsmetoder, vilket innebar att entreprenörer och skogsarbetare behövde vidareutbildas. Kurser som Grönt Kort i Skogen innehöll både miljökunskap, ergonomi och arbetsmiljö – viktiga delar av moderna certifieringskrav.
Från idé till verklighet – PEFC tar form
Sven och Sture berättar:
”Skogsägarrörelsen och sågverksföreningarna bildade 1998 ett gemensamt projekt för att bygga ett certifieringssystem utifrån enskilda mindre skogsägare och skogsentreprenörer som är de som utför åtgärderna i skogen. Utmaningen var att hitta ett system som fungerade även för mindre skogsfastigheter. Hur ska en skogsägare med runt 20 ha som kanske bara gör en större avverkning under sin livstid, och ofta på entreprenad, ta ansvar för omfattande certifieringskrav på egen hand? Lösningen blev gruppcertifiering, och certifiering av entreprenörer. Inriktningen är att systemet ska skapa ett kvalitetsmärke för hållbara skogsprodukter med trovärdig ursprungskontroll. Processen för att utveckla system och standard ska vara öppen och transparent.
Som medintressenter välkomnades alla organisationer med verksamhet kopplad till skog och skogsbruk. Alla bjöds in och vi fick med skogsägarföreningarna, facket, entreprenörerna, orienteringsförbundet och jägarförbunden i starten.
Det var tidigt ganska självklart att ansluta sig till ISO och befintliga strukturer för granskning och kontroll som var oberoende av PEFC. Att certifieringen skulle utföras av oberoende revisorer och certifieringsbolag var naturligt. Likaså att certifieringen skulle vara ackrediterad av Swedac (myndighet med regeringen uppdrag att utföra ackreditering i Sverige).”
PEFC:s framgång – en stolthet för skogsbruket
Sven avslutar: ”Varför ville vi ha en särskild certifiering för familjeskogsbruket? Framför allt för att ta vara på möjligheterna som småskalighet och variation innebär. PEFC-systemet bygger på kunskap – utbildning och kompetens är det viktigaste bidraget!”.
”Det är med en viss stolthet man ser tillbaka på detta – att man var med och skapade ett fungerade system och bidrog till att kompetenskraven höjdes i skogen. I dag är PEFC-certifierade entreprenörer med kontinuerligt uppdaterad kompetens en självklarhet i skogsbruket.” lägger Sture till.
Idag är PEFC en internationell icke-vinstdrivande organisation som arbetar för att främja ett långsiktigt hållbart skogsbruk. PEFC bygger på nationella skogsstandarder som alla uppfyller gemensamma internationella krav och oberoende tredjepartscertifiering.
Totalt sett är runt 10 procent av världens skogsmark certifierad idag. Majoriteten av denna är certifierad enligt PEFC. Det gör PEFC till världens största organisation för certifiering av hållbart skogsbruk!